torsdag 23 juni 2011

JAG SNURRAR RUNT OCH VÄRLDEN RUNT MIG STÅR HELT STILLA


Väntan är så oerhört olidlig nu för tiden. Jag förstår inte varför det ät på det här viset. Jag menar, varför inte bara finna sig i situationen, istället för att stressa sönder, och till vilken nytta?
Ingen alls, saker och ting lär ju knappast gå snabbare, utan snarare tvärt om. Längtar tillbaka till barndomen då tiden inte hade någon betydelse.
Vill inte få det att låta som att jag inte uppskattar dagarna i nuläget, för det gör jag. Jag får väl skylla på ungdomen, och allt vad den har att bjuda på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar